Jag är född i Chile men uppvuxen i Sverige. Jag flyttade dit när jag var 3 år.
När man växte upp hörde man såklart historier om Chile, men det var inget som tilltalade mig direkt.
Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av första semesterresan till Chile. Förutom känslan när flygplanet landade. Det kändes som hemma.
År 94-95 försökte vi återvända. Jag hann plugga 1,5 år. Det var ett av de bästa åren i mitt liv. Jag skapade riktigt starka band med Chile och kände mig riktigt lycklig (inte för att jag hade varit olycklig innan, men det var annorlunda). När det blev klart att allt inte gått som vi ville och var tvungna att återvända så grät jag i minst 3 dar. Kan inte komma ihåg att jag någonsin gråtit så mycket annars.
Efter det har drömmen alltid varit att återvända till Chile.
Efter många års väntan har jag äntligen gjort det.
I början av året kom jag på semester. Det dök upp en interessant affärsmöjlighet och jag återvände till sverige för att bara ta mina saker och flytta hit.
Med väldigt lite pengar men med drömmen att den här möjligheten skulle slå in.
Det gick inte som väntat då... Och jag har fått leva på väldigt lite under flera månader men drömmen har funnits där, det skulle inte ha gått heller utan mina föräldrars som trots ivriga försök att få mig tillbaks har stöttat min "galna" ide att stanna kvar och försöka lite till. Även om jag många gånger själv tänkte att det var kanske dags att ge upp så hände 1 grej.
Pati berättade för mig om att hon hade pratat med sin mamma. Vilken i sin tur hade pratat med mina föräldrar och då hört om min situation. Patis mamma hade då berättat om oron.. Men pati sa: "Det är lugnt, du vet att det till slut alltid löser sig på något sätt för Carozzi".
Det är sant. Nu när "The Secret" är hett så kom jag ihåg att jag har alltid levt och tänkt på det sättet och det har ALLTID löst sig . Så det gav mig en hel del styrka igen och nån månad senare började det rulla.
Tror inte jag har tackat dig för det så jag passar på och gör det nu TACK.
Jag får avsluta det här med att säga att trots alla hinder och svåra månader så har det varit ett riktigt bra år. Känner mig lugnare och lyckligare än på många år. Jag hade trots min positiva natur börjat falla mer och mer i en depressiv period mycket pga att jag inte följde min dröm.
Så till alla som är i en period där de funderar på om de ska ta steget ut eller inte. GÖR DET.
Man kanske misslyckas men det kommer kännas mycket bättre än att aldrig ha försökt.
